I've been touched by an angel

Vart ska man börja. Dagen slutade inte som jag trodde. Ah, jag känner mig så tom. Har inget att säga. Eller jag vill bara skrika ut, gråta ut, slåss...!

Hur kan man vara så självisk. Man tror att man har så stora problem här i världen. "Åh, han tycker inte om mig", "hur ska jag få hans uppmärksamhet", "vilka kläder ska jag ha på mig", "aj, vad ont jag har i mitt finger" osv. Så ser iallafall mina klagomål ut ungefär varje dag. Saker som är helt...idiotiska egentligen. Det finns mäniskor som känner på riktig smärta och så sitter man själv här och klagar på att en nagel gått sönder. Men hur långt ska det ha gått innan man har inset allt det. Ska man behöva bli påkörd av en bil, ska man behöva förlora allt man äger eller ska man behöva förlora nån man håller kär. Jag känner verkligen att jag har en ängel som vaktar över mig. Aldrig har jag förlorat någon som jag håller kär från vår värld. Eller jo, min farfar, men han var gammal, sjuk och jag kände inte honom så väl. Jag sörjer honom ja, men mer sörjer jag att min pappa ska behöva leva med att veta att han inte längre finns. Jag har sett mina vänner förlora sina vänner, släktingar eller en förälder, men jag har tack gode gud aldrig behövt känna på en sån smärta. Men jag tror att jag har fått se andra sörja över sådant för att sedan själv uppskatta allt som jag har mycket mer. Som om ängeln som vaktar över mig varnar mig att jag också kan och kommer att gå igenom allt det där också om jag inte är mer försiktig. Fast seg som jag är förstår jag inte alltid det, men nu börjar jag inse det mer.