Que pasa....

Ja, Jag har tänkt skriva här under veckan, men det har bara inte blivit av. Jag har börjat, men aldrig avslutat. Det finns en del att berätta iaf...

Isas fest har nu varit. Det blev en oförglömlig kväll verkligen. Alla hade det roligt. Vi åt, pratade, skojade med varann, dansade...ja vi gjorde mkt. Och det är verkligen ett extra plus att jag har lärt känna nya människor under festen. Som tur va så blev det inga problem mellan nån, så ingen blev lessen. (Iaf vad jag vet om) Isa va jätte vacker verkligen och hela ceremonin också.

Under veckan har man inte gjort så mkt. Jag kommer inte ens ihåg vad jag har gjort, hmmm. Eller jo, jag följde med brorsan till skolan igår. Det va trevligt att vara med honom. Sen runt lunch tid så åkte jag vidare till Fisksätra för att träffa Isa och hennes syrra. Vi åkte tillbaka till Finntorp sen för att hämta min brorsa för att sen åka vidare till kungsan till UNG 08. Där hade vi det trevligt. Träffade Silvia, Eve, Joel, R2, Fio och Isabella. Sen så fick jag en stor överraskning. Jag träffade Jesper vid spådamstältet, min internetkompis :D Det var en trevlig överraskning ^^
Ja man kan väl gissa sig fram till att jag spådde mig där. Det var riktigt läskigt faktiskt. Jag har alltid trott på det, men har aldrig varit med om det. Allt hon sa stämmde, och jag ska nog verkligen lyda hennes råd. Visst jag blev lite besviken att det gick så snabbt, men det va värt att göra det ändå. Såna saker som spådomar skulle jag vlija syssla med. Det skulle kännas så bra att kunna hjälpa andra människor med deras problem. Att kunna hjälpa dom på ett sätt som ändå är lite diskret, plus dom kan inte komma sen och skylla allt på en efteråt. Eller kan kan dom...

This can't be happening. Jag fick typ nyss reda på att vår dansgrupp kommer att splittras. Iaf mellangruppen. Jag vet att det sakta men säkert kommer att hoppa av folk, men det kom lite som en chock. Jag menar, jag har mått skit hela sommaren pga av alla dom människorna, människorna som har bettyt så mkt för mig, och jag har varit tyst för att det inte skulle blir problem. Men vad händer, nu när jag börjar må bättre så kommer det fram att alla andra tänker hoppa av istället. Jag kommer inte att orka bli lämnad ensam på det sättet, jag klarar bara inte det. Alla dom har en stor plats i mitt hjärta och dom ska bara lämna allt bara sådär. Utan att ens försöka göra nåt åt saken som så många andra har gjort under åren. Som jag har gjort innan....